Jag höll dig så högt. Trodde allt det bästa om dig. Något fantastiskt, rent och orört. Jag, som aldrig låter någon komma nära, stod tillsist naken. Du bad aldrig om det, men fan, det var ju du. Finaste, finaste du.

Trots allt som var, var du inget annat än sista versen, min svarta diamant.

Vi har aldrig varit nära
bara alldeles bredvid
Kanske en gång litet kära
men det var i en annan tid
När din andedräkt når min hand
blir jag så stel som sten och sand
Men alltid finns du där någonstans
min svarta diamant

Jag har nog älskat våldsamt
då gömde jag nog dig
Men du smyger fram så långsamt
jag glömmer aldrig dig
När du står där med din flöjt i din hand
så vill jag gärna spela men får ingenting fram
Men alltid finns du där nånstans
min svarta diamant

När du är här
mitt hjärta brinner
Allt är du
men jag försvinner
Då hör jag nånting viska klart
gå din väg nej var ej kvar

Jag blundar nu vill inget se
vill ingen kärlek ha
Jag är nog litet rädd att ge
och rädd för att bli svag
Men jag kan nog inte låta bli
att leta efter nån som är fin
Och då har inte du nån chans
min svarta diamant

.. this is the story of Johnny Rotten

Min lediga helg i helgen, gudomligt! Morgondagen spenderas med min fantastiska Ida Larsdotter. Det kommer bli legendariskt! Lönen kom förövrigt inatt, vilket innebär att man faktiskt skulle kunna gå på Ica och handla mat. Magiskt

Det behöver inte hända så mycket. I min vardag alltså. Allting kan få passera i ett relativt monotont mönster. Jag snurrar ändå.

För det mesta är jag hög, på mitt liv. Hur less jag än kan vara på det. Hur mycket jag än kan längta bort. Så älskar jag det. Mitt hem, mina vänner, mitt jobb. De människor som passerar. Och vetskapen om att allting är början på något större. Det här är förfesten.

Men jag är alltid så uppe i varv. Andas av reflex, agerar med hjärta. De gånger när jag väl sätter mig ner och ser över mitt liv, händer det att verkligheten kommer ikapp. Och den är inte alltid så vacker som jag önskar.

Okej, verkligen.

Jag röker. Jag har rökt av och på, till och från sen jag var… kanske sexton år gammal. Med hänsyn till min ringa ålder är det ganska länge. Trots det så är jag inte nikotinberoende. Jag blir helt klart sugen på cigg, men jag får aldrig abstinens. Nu när jag är sjuk röker jag några få cigaretter om dagen, eller rent av inga alls. Utan några som helst problem. Och då ställer sig alla rökmotståndare sig frågan – varför slutar du inte?
Svaret är enkelt – jag vill inte. Jag vill helt enkelt inte. Jag tycker att det är gott att röka. Det är mysigt att krypa ihop under en filt på balkongen med en cigg. Det är underbart att ligga i en park med en öl i ena handen och en cigg i andra. Och ja jag glorifierar det hela nu, jag egentligen mycket väl medveten om faran med rökning. Min pappa rökte i 36 år och jag såg vad det gjorde mot honom. Ingen behöver berätta det för mig. Men tro fan att folk tar på sig den rollen hela tiden. Så fort jag lägger upp en bild på till exempel Facebook som innehåller en cigarett, eller skriver en statusuppdatering som på något mirakulöst sätt går att anknyta till rökning – då jävlar. Jag vet att människor kör sin jävla antiröka-propaganda mot mig för att de vill mitt bästa, men face it. Jag tar inte åt mig, jag uppskattar det verkligen inte och jag är verkligen, verkligen, verkligen medveten om faran med rökning. Trots det så fortsätter jag, dumt, men sant. Jag vet redan allt ni säger, men det är mitt beslut. Klart slut, end of story liksom.

Så, kontentan av det hela är förmodligen att: jag är otacksam som inte bryr mig om folk som vill mig väl, jag är korkad som inte slutar röka, att ni anser mig leva i förnekelse angående mitt beroende. Har jag glömt något?

Börjar vara redigt jävla less på min förkylning. Med all rätt anser jag. Varje morgon i 3,5 veckor har jag vaknat upp och känt ”Fan idag lever jag ju” alternativt ”Nej, idag har jag inte kraft nog att rulla ur sängen”. Idag har jag, Milla och Ronja bara skrattat åt hur jävla patetiska vi är. Jag kan inte stå raklång, för mina revben gör så ont. Ronja har lämnat lägenheten en gång sen i tisdags. Och Milla konstaterade uppgivet ”fan, inte ens torrschampoo fungerar längre”.. Men vi har iaf varandra.

Det är snart tre veckor sedan som jag kom hem från London. Jag har inte tagit mig i kragen och berättat om mina bravader ännu. Allt passar sig inte, och idag kommer det heller inte ske. Men snart mina vänner. Jag har bara lite svårt att sätta ord på vad som hände. Jag blev kär kan man väl säga. I staden, människorna. Luften. Jag lämnade liksom mitt hjärta där. Andas utan lungor, låter blod pulsera utan pump.

Nu är det inte länge kvar. Om några ynka timmar blir jag vuxen. Lämnar tonårstidens trygga famn. Skälvande, omskakande, brutala famn om ni så önskar. Hur som, snart är den inte min att gömma mig i längre. Men jag tänkte, eftersom jag inte gjorde en sån där dryg jävla årskrönika, kanske jag ska göra en tonårskrönika istället. En tillbakablick. Kanske nysta i vad fan som hände egentligen?

13 år
När jag var tretton år fick jag min första kyss.
Jag lyssnade på Ebba Grön och Imperiet hela dagarna.
Jag hängde på UG och jag började högstadiet.
Mer spännande än så var det fan inte.

14 år
När jag var fjorton år (och i många år till) trodde jag nog att jag var jävligt stor.
Jag hade min första ”riktigt riktiga” pojkvän.
Jag blev så där äckligt jävla kär för första gången i mitt liv. Ni vet så där att man glömmer bort att andas.

15 år
En ålder som bara kan beskrivas med att jag uppfattade mig själv som fruktansvärt jävla cool
Jag åkte för mycket epatraktor
Jag lyssnade för mycket på Cascada
Jag var för mycket i Skellefteå
Jag och mina kompisar var för coola
Jag började tjuvröka

16 år
Ett år som egentligen kort och gott borde beskrivas som synd och fördärv.
Jag lärde känna Marica och Malin, som på många sätt gjort mig till den jag är idag
Jag flyttade hemifrån
Jag började gymnasiet
Jag blev så där ofattbart kär igen. Denna gång var det dock betydligt mer destruktivt.
Jag lärde känna Ansee, Andre, Jens, AO m.fl., som även de gjort mig till den jag är, på så många sätt.
Jag gjorde så mycket dumt, men även mycket som var fantastiskt roligt.

17 år
Ett år som bäst kan beskrivas med trygghet.
Jag blev tillsammans med en av de underbaraste människor jag någonsin mött. Med honom delade jag två av de bästa åren i mitt liv.
Jag flyttade ihop med ovanstående.
Jag började jobba som telefonförsäljare, vilket gav mig Ida och Lillemor. Det är jag SB Nord evigt tacksam.
Jag såg Thåström för första gången

18 år
Året då jag insåg att trygghet inte är allt
Jag blev myndig (no shit)
Jag insåg att Viktoria är min bästa vän och vapendragare.
Jag började som Ungdomsredaktör för Västerbottens Folkblad
Jag flyttade in i mina föräldrars lägenhet för några få, men långa veckor.
Jag flyttade till Grubbe.
Jag föll handlöst och pladask för ett förvirrat, blont litet lammkött. En av de finaste och märkligaste personer jag någonsin mött.

19 år
Det hittills bästa året i mitt liv. Året då allt föll på plats.
Jag bodde på Sofiehem ett tag, sen flyttade jag till Dragongatan och alldeles nyss – Sveagatan.
Jag började jobba på världens bästa jobb.
Jag tog studenten.
Jag hade världens bästa sommar.
Jag lärde mig se det fina i att dansa som att ingen ser.
Jag fick mitt hjärta krossat, och insåg att det var till det bästa.
Jag lärde känna fantastiska människor. Sorina, Milla, Ronja, Anton, Madeleine, Marcus, Pär, Erika, Simon, alla mina underbara kollegor osv. är några som bör nämnas.
Jag upptäckte click-cigaretterna. Och Hamburgerdressingen.

Umgås med fina människor, lyssnar på bra musik, höjer volymen ett snäpp, skriver, röker, bor i världens bästa kollektiv, höjer volymen ytterligare ett snäpp, har inget att förlora, höjer volymen igen.

Och just satan, fyller år snart!